Vikingaskepp

Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestShare on Google+Email this to someone

Vikingarna hanterade roder nästan bättre än plogar. De var skickliga skeppsbyggare, navigatörer och sjömän. Den tid som kallas vikingatiden fick sin början när folken i Skandinavien omkring år 800 e.Kr. började söka sig bort om haven för att idka handel men också för att röva och erövra.

Land efter land erövrades tack vare vikingarnas överlägsenhet som sjöfarare och krigare. Först efter ett par hundra års härjningar lärde sig folken i Europa att framgångsrikt stå emot angrepp och vikingatiden tog slut i medlet av 1000-talet.

Att nordborna kunde bli så överlägsna till sjöss beror på att de uppfann kölen. När båtarna försågs med köl kunde de seglas och inte enbart ros. Tack vare kölen kunde skeppen också byggas breda och sjödugliga samtidigt som de kunde vara grundgående. Styråran var fästad akterut på högra sidan och därför kallas högra sidan på en båt ännu idag för styrbord.

Man vet inte exakt hur hög mast fartygen hade, men sannolikt var den inte speciellt hög. Seglet hade samma form som senare tiders råsegel på en fullriggare. Fördelen med ett lågt segel och en låg mast var att kraven på stagning blev små och behovet av barlast mindre. Undervattensskrovet stadgades med tvärbalkar för att tåla trycket från masten och friborden gjordes högre än tidigare för att båten skulle kunna kränga utan att ta in vatten.

Vikingarna hade olika slag av fartyg för olika ändamål. De hade stora breda fartyg för handelsresor över haven, mindre fraktfartyg för resor i skyddande vatten, så båtar för fiske och så naturligtvis de långa, smala och snabba krigsfartygen.

Man har hittat flera skepp från vikingatiden, som ger en bra bild av deras skeppsbyggnaddskonst. Mest berömda är Gokstads- och Osebergsskeppen i Norge. I Finland har man hittat endast ett vrak från vikingatiden. Det är ett ca. 12 meter långt skepp som ligger på havsbottnen vid ön Lapuri i Finska viken, nära Finlands östgräns. Lapuriskeppet är inte välbevarat, men marinarkeologen Harry Alopaeus har tack vare flera års forskning lyckats göra en ritning av fartyget. Ritningen torde stämma överens med verkligheten. En exakt kopia av skeppet har byggts av Viikinkiajan Laiva ry och heter Sotka.

lapuri

Fast skeppen var sjödugliga hade de inga hytter eller bekvämligheter. Ute till havs måste alla sova på däck, kanske under en tältduk eller en fäll. Vikingarna hade goda astronomiska kunskaper och kunde navigera till avlägsna orter över stora hav, men om det var möjligt seglade vikingarna helst längs kuster och skärgårdar. Då kunde de gå iland till natten och ordna det litet bekvämare för sig genom att resa tält och slå upp läger. Vikingarnas Österled, som bland annat gick genom Hitis skärgård söder om Kimitoön är ett typiskt exempel på en dylik relativt skyddad rutt. Skyddade rutter var förstås också bra att använda för att det var lätt att ta sig i hamn om det blev storm eller dimma.

Vikingaskeppen på Rosala Vikingacentrum

I Rosala finns två stycken rekonstruerade vikingabåtar, krigsskeppet Alvilda samt den mindre båten Hogland.

Hogland är byggd efter Lapuri-fyndet som nämns ovan. Den är 9 meter lång, 2,5 meter bred och väger cirka 2 ton. Den har i vikingabyn fått rollen av gravskepp, för att rekonstruera hur en vikingahövdings gravskepp skulle ha sett ut.

Begravningsceremonier

När en vikingakämpe dog utfördes en begravningsceremoni. Först stängde man hans ögon och mun och förseglade näsborrarna. Därpå tvättade en gammal kvinna, som kallades dödens ängel, den döde mannens händer och ansikte, kammade hans hår och klädde honom i hans bästa kläder.

Vikingarnas begravningsceremonier varierade från plats till plats. I vissa områden begravdes en död person i en hög, på andra ställen styckades kroppen och fördes till olika delar av landet. I Ryssland, där många vikingar slogs ner, skulle en hövdings kropp läggas på ett skepp, som den dödes närmaste släktingar satte eld på.

Många blev begravda med allt som de kunde tänkas behöva i livet efter detta, inräknat mjöd och föda, vapen, smycken, kläder, hästar och hundar – ibland också en påfågel. Rika kvinnor begravdes med sin köksutrustning och sitt handarbete.

rosala viking village 5

Alvilda är byggd för att efterlikna det norska Osebergsskeppet, som är ett av de mest berömda vikingatida skeppsfynden. Skeppets skrov är byggt av lärkträd, och övre ytorna av ek. Hon är 16,5 meter lång, 4,25 meter bred och väger ca 14 ton med barlast.

En båt som Alvilda kunde ha använts för både handel och krigsföring. Den är smalare än en knarr, och dess låga och smäckra skrov påminner om de legendariska långskeppen, som användes i krigsföring och var smalare och snabbare än handelsskeppen. Långskeppen kunde röra sig på mycket grunda vatten och därmed komma nära stränder vilket underlättade snabba anfall.

rosala alvilda

Hon har fått sitt namn efter en legend om en sköldmö, alltså en kvinnlig krigshövding, som i ett sjöslag utanför Hangö stred mot danerna, ett slag som senare skulle leda till ett giftermål mellan henne och fiendens ledare.

Alvilda har också sedermera fått en hedersplats inne i vikingabyn, så du har möjlighet att uppleva den samtidigt som du bekantar dig med de andra rekonstruktionerna på området.

Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestShare on Google+Email this to someone