Mytologi

Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestShare on Google+Email this to someone

Vikingarna trodde på många olika gudar och gudinnor. Gudarna var, trots sin gudomlighet, ungefär som människor med både goda och dåliga egenskaper. De främsta gudarna hette Odin, Tor och Frej. Odin, som var krigets och visdomens gud, hade stora magiska krafter. Tor var mer jordnära. Han var mycket stark, men inte särskilt klipsk. Frej, som var fruktbarhetens gud, var frikostig.
Tidigare under vikingatiden hade man inte haft tempel, utan tillbett de olika gudarna ute i naturen, vid vattenfall, källor eller i ”heliga lundar”, men den tyske krönikören Adam av Bremen som besökte Uppsala 1075, såg ett stort tempel med statyer av Odin, Tor och Frej.

Det är framför allt genom två isländska diktsamlingar som vi vet någonting om fornnordisk gudstro. ”Äldre Eddan” skrevs på vikingatiden. Författarna är okända. Den berättar om hur världen blev till, hur den utvecklades och hur den ska gå under. I den finns också sagor om gudarna och deras äventyr. ”Nya Eddan” skrevs på 1200-talet av en islänning vid namn Storre Sturlason. Det är egentligen en lärobok för diktare, men motiven är hämtade från bland annat hedniska gudasagor.

Gudarnas boning – Asgård

I vikingarnas tro var världen ett jättelikt träd, en ask som hette Yggdrasil. I den bodde alla levande varelser. Högst upp i kronan låg Asgård, där bodde gudarna som kallades för asar. Några är Tyr, Frigg, Freja, Balder, Heimdal, Brage och Idun. Både för gudar och människor skulle slutet ytterst bli världsundergången, Ragnarök.

Odin, Tor och Frej

Främst bland gudarna var Odin, vishetens gud. Han ägde Valhall, den största byggnaden i världen. Där samlade han alla män som stupat i strid. Han hade en häst på åtta ben som hette Sleipner. Två korpar, Hugin och Munin, flög omkring i världsträdet och berättade allt de såg för Odin.

Tor var en av Odins söner, och han var den störste och starkaste guden som skyddade människorna mot jättarna som hotade överallt utanför den fasta bebyggelsen. Detta gjorde han med hjälp av sin stridshammare Mjölner och styrkebältet Megingjord. Han for omkring i en öppen vagn dragen av två bockar.

Tors raka motsats var Frej, eller Frö som han också kallades, fruktbarhetens gud. Han var en fredlig jordbrukare. Hans riddjur var den guldfärgade grisen Gyllenborste. Ibland gjorde Frej långresor i Yggdrasil, och då färdades han med Skidbladner, ett skepp som kunde segla över både land och hav.

Midgård – människornas hem

På en gren mitt i världsträdet låg Midgård, där människorna bodde, bland annat vikingarna själva. Skrovligheterna i barken bildade berg och dalar, och daggen i håligheterna var hav och sjöar. Mossan bildade milsvida skogar.

Underjorden

Nedanför Midgård låg underjorden med dödsriket Nifelhem, där gudinnan Hel regerade. Längst ute på grenarna bodde svartalfer och dvärgar.

Jättarna

Asarnas värsta fiender var jättarna. De bodde i Utgård i utkanten av världen, på en plats som hette Jotunhem. Det finns många berättelser om strider mellan gudar och jättar.

En jätte som heter Loke fick bo i Asgård. Han var listig men svekfull och både hjälte och ställde till besvär för asarna. Loke hade tre barn: Midgårdsormen, som var ett havsvidunder, Fenrisulven, en stor elak varg, och dödsgudinnan Hel.

De tre rötterna

Längst ner hade asken tre rötter som fick näring ur var sin källa. På en av rötterna gnagde draken Nidhögg. Vid en annan bodde en gammal snäll jätte som hette Mimer. Han visste allt som hänt och allt som skulle hända. Vid den tredje roten höll de tre nonorna till. De var ödesgudinnor och bestämde över alla levande varelsers liv och död.

Gudadyrkan

Gudarna kunde ge människorna framgång i olika angelägenheter. Det vanligaste sättet att be dem om hjälp var att offra till dem. Det kallades att blota.

Gudadyrkan kunde ske i liten skala hemma på gården, eller också hade människorna i en bygd gemensamma platser för sin dyrkan. Kanske uppförde de något slags tempel. Det vanligaste var nog att samlas vid speciella kännemärken i naturen. Det kunde vara en lund, kulle eller en källa.

Tre gånger om året, på hösten, i mitten av januari och på försommaren, hölls stora blotfester eller blot till gudarnas ära.

Bloten gick till på olika sätt. Man läste till exempel heliga formler och berättade gudasagor. Det viktigaste var dock att slakta djur som offer. Blodet stänktes på gudaskulpturer av trä. Köttet åt man upp. Vid sällsynta tillfällen offrades även människor.

Olika gudar för olika ändamål

Asarna var duktiga på olika saker. Om man hade svårigheter gällde det att be rätt gud till hjälp.

Odin var krigets gud, så inför en strid bad vikingarna om hans hjälp för att segra. Odin var kungarnas och stormännens favorit.

Tor var populärast bland vanligt folk. Han rådde över åska och oväder. När åskan mullrade så var det Tor som var ute och åkte med sin vagn. Med sin hammare slog han så det blixtrade. Tor var en bra hjälp mot onda makter, både övernaturliga väsen och elaka hövdingar.

Frej bestämde över regn och solsken. Han hjälpte bönderna med jordbruket och fick grödan att växa. Tillsammans med sin syster Freja, kärlekens gudinna, rådde han över fruktsamheten hos både djur och människor.

Man vet inte hur djupt troende vikingarna var. Kanske var det som på moderna tider, att somliga var mer religiösa än andra. Säkert är det emellertid att de var väldigt vidskepliga. Överallt fanns naturväsen som påverkade tillvaron, trodde man. Det gällde att se upp med troll, dvärgar och jordandar. Om man retade eller skrämde dem kunde det gå illa.

Share on FacebookTweet about this on TwitterPin on PinterestShare on Google+Email this to someone